vilket perspektiv man får på sina egna problem o bekymmer när någon som står en nära drabbas av en livskris. allt känns så obetydligt litet i jämförelse o man skäms över sitt sätt att tänka ibland.
en nära arbetskollega har drabbats av cancer o bara det ordet klingar så illa i mina öron. den skitsjukdomen borde utrotas o aldrig mer tillåtas att sätta sin "fot" i någon mänsklig kropp igen. vet att många klara sig igenom sjukdomen o blir friska på andra sidan men jag avskyr den ändå. mina tankar finns hos min kollega många stunder varje dag just nu o när dom inte är där så tänker jag på min andra vän som oxå går igenom en livskris.
många, många styrkekramar till er mina fina.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar